Aleviter i Turkiet

När nationalister drog upp riktlinjer för den nya republiken Turkiet, som grundades 1923, lyftes ”turkiskhet” fram. Allt osmanskt, arabinfluerat och persiskt skulle bort. En oberoende fri stat skulle byggas utan olika etniska grupper – alla ansågs officiellt vara turkar. De flesta nyblivna turkar var jordbrukare på landsbygden som beordrades öka sin produktion och vara lydiga mot staten. En rigid hierarki i vilken landsortsbor var underklass i förhållande till den urbana eliten var tydligt märkbar. Många stater i vår värld är nationalstater, men knappast någon nationalstat har nationellt, etniskt eller religiöst en homogen befolkning. Den dominerande gruppen organiserar samhällslivet på sådant sätt att det avspeglar gruppens egen historia och kultur; denna grupp för historien vidare och upprätthåller kulturen genom att nedteckna dess former. Majoriteten vid rodret utformar den allmänna utbildningen, skapar offentliga symboler och bestämmer vilka ceremonier som skall äga rum; vidare sätter den upp statens kalender och fastställer medborgarnas helgdagar. Då det gäller historia och kultur, är nationalstaten inte neutral – statsapparaten är en motor för nationell reproduktion. Aleviterna har bevarat föreställningar som inte accepteras av den turkiska staten, vilket har bidragit till att olika stereotyper av aleviter både genereras och främjas av förespråkare för sunni-islam. Aleviter försöker på olika sätt skapa en gemensam identitet. Denna bok berör frågor om utanförskap och etablissemang, och behandlar aleviternas situation i såväl dåtid som nutid.