Berättelser i landsflykt

179596 var Goethe sysselsatt med Wilhelms Meisters läroår, men ville samtidigt hålla sitt löfte till Schiller att bidra med något till dennes nystartade tidskrift Die Horen. Han planerade då en serie av kortare berättelser, som skulle komma ut separat i Die Horen och ingå i en ramberättelse i stil med den i Boccaccios Decamerone. Hos Boccaccio flyr en grupp män och kvinnor ur den florentinska adeln från det pestdrabbade Florens och ut till den skyddade landsorten, där de berättar historier, ibland vågade, för varandra. I Goethes version flyr en grupp tyska adliga undan den franska revolutionen, och sysselsätter sig, när de väl kommit i säkerhet, på ett liknande sätt. De sju berättelserna bygger på uppslag från olika håll. Den första, "Sångerskan Antonelli", berättas av en äldre präst, och den andra, "Den gåtfulla knackningen", av adelssonen Fritz. Båda har en spökhistoria som motiv. De två följande berättelserna, "Den sköna krämerskan" och "Slöjan", handlar om två mycket olika kärleksäventyr, båda berättade av den unge Karl. De därefter följande "Prokuratorn" och "Ferdinands skuld och förvandling", också berättad av prästen, har en uppbygglig tendens. Mest uppskattad av berättelserna i Berättelser i lands­flykt är troligen den sista, "Sagan", som också den berättas av prästen men är av ett helt annat slag än de föregående. Den utspelas inom en tidlös, mytisk ram och liknar en lång och nyckfull dröm, som inte följer någon annan logik än sin egen. Berättelser i landsflykt utges här för första gången i sin helhet på svenska, i översättning av Erik Carlquist.