Dansk arbetstidsförkortning : om vägen till kollektivavtalad 37-timmarsvecka

Under 2024 har frågan om arbetstidsförkortning aktualiserats i Sverige, med debatter om en framtida 35 timmar lång arbetsvecka. I debatten lyfts ofta Danmark fram som ett föredöme, då landet har genomfört arbetstidsförkortningar via lagstiftning och kollektivavtal. Denna rapport undersöker de historiska och ekonomiska faktorer som möjliggjorde den danska reformen samt analyserar dess relevans för Sverige. Rapportens syfte är att studera den historiska kontexten kring Danmarks arbetstidsförkortning och förstå parternas förhandlingspositioner. Metoden bygger på intervjuer med fackliga representanter, arbetsgivarorganisationer och forskare, kompletterat med vetenskapliga artiklar och rapporter. Arbetstidsförkortningen i Danmark påbörjades under 1980-talet, en period präglad av ekonomisk kris med hög inflation och hög arbetslöshet. Regeringen genomförde en rad strukturreformer, inklusive nedskärningar i socialförsäkringssystemen. Högst på dagordningen stod inflationsbekämpning. I denna kontext genomfördes en första lagstadgad arbetstidsförkortning med en timme 1985, i syfte att undvika fortsatt konfrontation med facken och som kompensation för ingrepp i lönebildningen. Arbetsmarknadens parter avtalade om ytterligare sänkning av arbetstiden med två timmar 1987. Avtalet speglar en tid då arbetsgivarorganisationers första prioritet var lägre löneökningstakt och stärkt konkurrenskraft. Fackens första prioritet var 35 timmars arbetsvecka och högre löneökningstakt. Avtalet följdes av en ekonomisk kris som ledde fram till en trepartsöverenskommelse av rang. Slutsatsen är att det är omöjligt att isolera effekten av arbetstidsförkortningen från övriga ekonomiska reformer. Danmark har sedan reformerna haft en positiv ekonomisk utveckling. Det kan konstateras att nutida debatter i Danmark snarare fokuserar på att öka arbetsutbudet än att ytterligare minska arbetstiden.