Dithyramber i aftonglans

Vilhelm Ekelund (1880-1949) tillhör en av de stora inom svensk litteratur. Mest känd är han för sin symbolistiska lyrik, men han skrev även en lång rad betydelsefulla essä- och aforismsamlingar. Poetiskt var Ekelund inspirerad av Ola Hansson, som han ansåg vara den mest betydelsefulla poeten i Sverige sedan Erik Johan Stagnelius. 1916 och 1924 tilldelades han Samfundet De Nios Stora Pris. Han tilldelades även Frödingstipendiet, Bellmanpriset och Tegnérpriset samt blev 1937 hedersdoktor vid Lunds universitet. Dithyramber i aftonglans, publicerad 1906, blev Ekelunds sjunde och sista diktsamling. Tillsammans med odet och hymnen hörde dithyramben (även ”dityramben”) för Ekelund till de stora lyriska formerna. Samlingen präglades av hans starka känslor för gifta Amelie Bjerre, både förälskad lycka och skymford. Hans intensiva naturupplevelser på Kullen i Skåne 1906 gjorde också avtryck här, liksom hans läsning av Pindaros, Bibeln och Nietzsche. Samlingen inrymmer även ett appendix, med dikter tillkomna 1906-07.