Fina flickor är inte högljuddaUpplaga 1

Med hjärtat som kompass Under cirklande helikoptrar i ett demonstrationståg mot Vietnamkriget går en liten flicka klädd i lackskor, sin finaste kappa och blå sidenband i håret. Hon sjunger så högt hon bara kan, för hon vet att fina flickor är högljudda, att fina flickor säger ifrån, är bestämda, glada och sjunger med stark stämma. Det är i den här upplevelsen som Kishti Tomita tar avstamp när hon berättar om sitt liv. Hon skriver bland annat om sin barndom, om upplevelserna som format henne, om insikten att fina flickor kanske inte alls är högljudda, om sitt första möte med gospelmusiken i en kyrka i USA, om tittarstormar och om hur det var att träffa Dalai lama. Kishti delar också med sig av sina tankar om livet, om vad det innebär att vara människa. Fina flickor är inte högljudda är en färgstark berättelse om hur man står upp för det man tror på, lever utanför Jantelagen, bryter mot den och överlever och det är samtidigt en uppmaning till oss alla att våga göra detsamma. Att låta hjärtat vara utgångspunkt för vår livsresa, och använda hjärnan som hjärtats anställda och betjänt.