Från Hanoi till Bryssel : moralsyn i deklarerad svensk utrikespolitik 1969-1996 Upplaga 1

En stats agerande gentemot andra stater och dessa staters medborgare rymmer en djupgående moralisk dimension. Denna moraliska dimension rör synen på ansvaret gentemot aktörer utanför den egna jurisdiktionen, vare sig dessa andra aktörer är stater eller individer. I boken visas hur Sveriges verbala utrikespolitiska agerande förändrades efter kalla krigets slut. Vi ser detta t.ex. i en annan syn på ansvaret för andra delar av världen. Likväl är det viktigt att kunna förstå denna förändring för att vi också ska kunna förstå de överväganden som görs i utrikespolitiken. Den förändring som vi kan konstatera har ägt rum går från den tidigare aktiva linjen där inte minst ställningstaganden för (delar av) tredje världen var vanligt förekommande till en utrikespolitik där Sverige i allt större utsträckning uttrycker samhörighet med Europeiska unionen (EU). Samhörigheten med EU uttrycks genom en betoning av ett regionalt ansvar för Europa vilket alltså ska jämföras med den aktiva linjen som istället känne­tecknades av en internationalistisk linje i betydelsen av en aktiv hållning i frågor som ligger bortom den egna statens direkta intressen. Ett av de första tillfällen där den aktiva utrikespolitiken manifesteras i politiskt agerande var under algeriernas krig för självständighet från Frankrike genom ett svenskt ställningstagande för algerisk självständighet. Tidigare, under det dryga decenniet efter andra världskrigets slut hade den svenska utrikespolitiken präglats av utrikesminister Östen Undéns tänkande. Undénlinjen kännetecknades av maktbalanstänkande och försiktighet och mer av passivitet än aktivism. Forskaren Hans Lödén beskriver förändringen från Undéns linje till den aktiva linjen som att den tidigare återhållsamheten har ersatts med en medveten strävan att aktivera Sveriges internationella agerande. Från Undénlinjen till den aktiva linjen och sedan vidare till en linje där det regionala europeiska ansvaret betonas. Boken syftar till att förstå de förändringar som äger rum i svensk utrikespolitik under ­perioden. Författaren argumenterar för att vår förståelse av de överväganden som görs i utrikespolitiken kan växa ­genom studier av den moralsyn som åter­speglas i ­politiken. Utifrån denna utgångspunkt studerar ­författaren moralsynen i utrikespolitiken med hjälp av fyra etiska traditioner baserade på tänkandet hos Hugo Grotius, Immanuel Kant, Niccoló Machiavelli och Karl Marx och karakteriserar med hjälp av dessa traditioner förändringar av moralsynen i den deklarerade utrikespolitiken.