Händerna lägger ner kransen

Åsa Maria Kraft har här gjort en lyrisk variation på temat som vi sist läste om i prosaform: missfallet. Undertiteln är svart exlibris och knyter på så sätt an till hennes bok Ex libris som handlade om graviditet och födande i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Manusets första del är en rytmisk sorgesång som bildar en form av sonettkrans, vilket också associerar till titelns anspelning på begravningskrans. Dikten är helt enkelt den krans kvinnan lägger ner för sitt döda barn. Kransen, formad runt ett tomrum det tomrum barnet lämnar efter sig och det tomma rum i kvinnans kropp där han vistats en tid. Det är en stark svit, där döds- och livssymboler spelar med varandra: båten, svärtan, handen, flöjten. Del två berättar om hålet innanför kransen ur ett annat perspektiv; kvinnans nästan psykotiska förvirring, vrede, hur denna död färgar allt omkring henne. Här lämnar Kraft den bundna formen. Hon väver samman kvinnans historia med anspelningar på Nelly Sachs dikter och fragment ur Nelly Sachs sjukdomstid på Beckomberga. En vacker och gripande text full av intensiva bilder, och ett prov på bredden hos en av våra intressantare nyare författare.