I huvudet på en normalstörd

Det börjar med att Pär Johansson får jobb på den kommunala omsorgen i Hudiksvall. När han upptäcker att de funktionshindrade skickas på kurser för att lära sig knyta skorna blir han frustrerad. Nog borde de få använda sin tid till något vettigare? Han köper skor med kardborrband åt dem och föreslår att de ska få börja spela teater i stället. Resten är en svensk framgångssaga. Glada Hudik-teatern har berört alla – från publiken på Cirkus i Stockholm till Broadway i New York.

I elva livsbejakande budord delar Pär Johansson med sig av de erfarenheter åren med de utvecklingsstörda har gett honom, och förklarar varför han själv kallar sig normalstörd. Han berättar om avgörande händelser i sitt eget liv och får oss att se på oss själva och våra medmänniskor med nya ögon.

Några av Pärs budord:Du skall inte krångla till det så förbaskat.Du skall skratta åt dina egna tabbar.Du skall knuffa folk över vattenslangar.Du skall spela innebandy i mörkret.Du skall få med alla på flyget.

Pär vet att det inte bara är han som lär medlemmarna i Glada Hudik-teatern något – det är de som lär honom vad det verkligen innebär att vara människa. I mötet med dem ser han att det går att umgås utan att ta på sig en mask, det går att mötas trots att man kommer från olika bakgrund med olika förutsättningar, och det går att göra det som andra säger är omöjligt. Det har de bevisat varje dag i femton år.