I kamp lever kyrkan, i vila dör hon : samtal med Manfred Björkquist

1909 var på många sätt ett dramatiskt år. Storstrejken - den största i vår historia - gav plus minus noll, utvandringen satte fart till Syd- och Nordamerika. Hjalmar Branting samlade sina skaror. Hinke Bergegren blev mer militant för sina rättvisekrav såväl inom politik som sexualupplysning. Men arbetarna skulle överraskas från ett annat håll: kyrkan i form av ungkyrkorörelsen. Nya personligheter dyker upp på den ideologiska scenen i början av 1900-talet, den tidens befrielseteologer. De hävdade att det tillhörde kyrkans pedagogiska uppgift att övertyga, inte döma. Kyrkan hade inte råd att förlora en enda själ. Pedagogen som till slut fick vara med om att samla hela folket hette Manfred Björkquist. 1941 samlades riksdag och kyrkomöte i en appell till medborgarna: den svenska linjen är den kristna. Utan Björkquist hade vi inte haft Vår Lösen, Ungkyrkorörelsen eller Sigtunastiftelsen. Är detta bara historia för drömmare? Kan vi lära oss något av händelserna som utspelades för hundra år sedan? Personligheterna spelar en avgörande roll. Det är inte institutionen kyrkan i sig som åstadkom förändringar i folkdjupet utan brinnande och övertygade lekmän och präster som avgjorde historien i »ridderlig anda«. Sven Arne Flodell har i några intervjuer lyssnat till Manfred Björkquist och fått honom att berätta om de dramatiska åren.