Inlevelse och vetenskap : om tolkning av bildkonst Upplaga 1

Hur är det då med min inlevelse? Det målade vattnet leder inte till en tankebild av strömmande vatten jag sett någon annanstans, gräset och trädkronorna i bilden blir inte ersatta av dem jag sett på andra platser, i någon erfaren verklig natur. Fast sådana minnen och sinnesintryck spelar förstås stor roll för att förstärka hur jag identifierar bildvärlden. Det är alltså just på målningens sandväg, en sandväg i måleri, som en del av mitt medvetande rör sig. Och det som känns därinne i bildvärlden har med ouppnåelighet och förgänglighet att göra: en målad värld som kunde vara verklig, men inte är det, indirekt verklig just som målad, en värld av latent oro, ett rörligt mörker att omslutas av. Med ytterst fina och varierade medel iscensätter och möter van Ruisdael känslor av ensamhet och dödsnärhet. Så skriver Margaretha Rossholm Lagerlöf, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet, om 1600-talsmästaren Ruisdael. Hennes bok med tolkningar av äldre konstnärer som Ruisdael och Caravaggio och samtida konstnärer som Sophie Tottie och Eva Koch brottas med förhållandet mellan inlevelse och vetenskap, subjektivitet och sanning.