Melankoliska rum : om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid Upplaga 3

I början av 2000-talet. Långa köer ringlar utanför ett museum i Paris. Därinne pågår en jätteutställning om melankoli i konsten. Sal efter sal med bilder av sorgsna ansikten och nedslagna blickar. Huvuden dystert lutade i handen. Trötta, bortvända kroppshållningar. Den enorma katalogen, lika tung som sitt ämne, heter "Melankoli: genialitet och galenskap".     Allt är förföriskt och sugande, som ett dunkelskönt vatten. Men vad är det som lockar? Är inte melankoli en motbild till det vi strävar efter idag: kontroll, styrka och hälsa, passion och entusiasm? När Karin Johannisson undersöker melankolin historiskt blir det också en samtidskommentar. Idag täcker depressionsbegreppet snart in varje mörker. Genom det långa perspektivet visar hon hur känsloregistren varierat, men också hur de mörka känslorna kunnat rymmas inom det normala. Ju mer sårbarheten benämns med diagnostiska namn, desto mer riskerar vi att krympa normaliteten.