Om prövningen av åtal för brott förövat av flera gärningsmän Upplaga 1

Det är vanligt förekommande i domstolarna att personer åtalas och döms för att ha begått brott tillsammans. Ofta är det inga svårigheter med att bedöma om händelsen utgör brott och därför kan bestraffas, medan däremot frågan om någon av de åtalade skall dömas till ansvar i hög grad beror av bevisfrågorna i målet. Utredningsläget är nämligen sällan sådant att man utan vidare kan säga att beviskravet är uppnått. Den kritik som riktats mot att döma flera för att de tillsammans utfört brott går i allt väsentligt ut på att man dömer ut ett kollektivt straff och låter oskyldiga bära ansvar för vad annan gjort. Graden av detaljkännedom i den händelse som skall prövas anses otillräcklig och uppfattas som ett sätt att kringgå inte bara den åtalades rätt att utföra ett effektivt försvar mot anklagelsen utan också att beviskravet för en fällande dom inte upprätthålls i rättstillämpningen. Syftet med framställningen är att diskutera kring gränserna för straffansvaret där den bortre brytpunkten utgörs av ett förbud mot ett kollektivt straffansvar. Analysen sker utifrån dels ett processrättsligt perspektiv med den åtalades rättigheter i centrum och dels ett straffrättsligt sådant med exemplifiering av bestämmelser rörande självständiga brott såväl som osjälvständiga (ansvarsform).