Orgelskola

Tanken med denna orgelskola är att den skall vara en nybörjarbok som följer eleven under de första åren. Nybörjare är man emellertid bara i orgel; några års pianostudier förutsätts, annars tornar svårigheterna snart upp sig. Men även om boken alltså i första hand vänder sig till den oerfarne, kan nog också den organist som hunnit lite längre finna idéer, spelanvisningar och repertoar. Vid planläggningen av denna bok började jag inte från början utan från slutet, och frågade mig: Vad bör man kunna efter att ha gått igenom den här orgelskolan? Och svaret blev inte: man skall kunna en viss mängd stycken, man skall kunna spela vid en enkel gudstjänst osv, utan svaret blev: Man skall kunna – tonbilda – artikulera – accentuera – frasera – ornamentera – behandla dissonanser – spela kadenser – spela generalbas – fingersätta – spela med pedal – synkronisera händer och fötter. Att tonbilda är att uppöva en känslighet i fingertoppen, så att man blir medveten om att det har betydelse hur man öppnar och stänger ventilen. Att artikulera innebär att behärska olika anslagstyper (legato, staccato, non legato osv) inte bara rent tekniskt utan – långt viktigare – musikaliskt och stilistiskt. Att accentuera är förmågan att med hjälp av artikulation, agogik och ornamentik göra betoningar, dvs kompensera orgelns oförmåga till dynamiska accenter. Att frasera är att tillägna sig känsla för periodicitet, för höjdpunkter och avspänningar, att låta musiken ”andas”. Ornamentiken är en oundgänglig del av framför allt barockmusiken. Eleven bör känna till grundreglerna och tränas till frihet och djärvhet. Dissonansbehandling är viktigare på orgel än på något annat instrument. Hur för man in ackordfrämmande toner, och hur upplöser man dissonanser? Kadensspel är grunden för allt harmoniserande, för improvisation och koralspel. Att spela generalbas låter avancerat. Men eleven kan tränas till att fylla ut med grundackord och sextackord då melodistämma och basstämma är givna. Fingersättning. Eleven bör träna sig att medvetet finna den bästa fingersättningen för en passage, figur eller ackordföljd. Den synkronisering som krävs mellan manual- och pedalspel är organistens speciella kännemärke. Eleven bör ledas ett litet stycke in på triospelets svåra väg.