Barnvagnsblues

Agnes vandrar ensam omkring med barnvagnen i ett 30-gradigt Stockholm mitt i juli. Alla vänner är bortresta och det finns ingenstans att ta vägen med en liten bebis, förutom till öppna förskolan och föräldragruppen som hon skyr. Det vardagliga lägger sig om henne som en våt filt och hon rör sig i ett eget känslomässigt mikrokosmos. Vem har hon blivit? Och framför allt: Vem ska hon bli? Jag går som en ostbåge efter vagnen och trycker med all min kraft. Jag går över gamla tuggummin som fastnat och formats till runda, mörka spår på vägen. Jag har fortfarande inte vant mig vid det här. Jag undrar fortfarande vem det är som går här med den här barnvagnen. Jag ser på människorna omkring mig, undrar vad det är de ser när de ser tillbaka på mig. Jag skulle vilja fråga dem. Vad såg ni innan, när det bara var jag? Syns det på mig att jag är en mamma nu? Jag är inte längre bara Agnes, tjugonio år, receptionist. Hur har jag förändrats? Vad kräver den här nya bilden av mig? I Barnvagnsblues kretsar Ester Roxberg kring frågor om föräldraskap och om tillhörighet. Hur bär man sig åt för att förbli sig själv när omvärlden så intensivt vill foga in en i invanda föreställningar, när ens liv definieras utifrån vad man gör snarare än vem man är? Barnvagnsblues är en på en gång roande och oroande roman mitt i tiden – en blues över alltings förgänglighet som ljuder med en osedvanlig tonträff och skärpa.