Behandling av alkohol- och narkotikaproblem: en evidensbaserad kunskapssammanställning, Volym 1Volym 151–152; Volym 156 av Rapport, SBU

Det är väl dokumenterat i vetenskapiiga studier itt så kallad miniintervention - att identifiera riskfylld konsumtion, att ge information samt motivationshöjande insatser och stöd - leder till minskad alkoholkonsumtion och färre alkoholproblem. Flera psykosociala behandlingsmetoder, som karaktäriseras av en klar struktur och väldefinierade åtgärder, har gynnsamma effekter mot alkoholberoende. Flera av de psykosociala metoder, som tillämpas i svensk missbruksvård, saknar vetenskapligt dokumenterad effekt. Behandling med bensodiazepiner är den bäst dokumenterade behandlingen vid alkoholabstinens. Vid långtidsbehandling av alkoholberoende har acamprosat (Campral) och naltrexon (Revia) säkerställda effekter, liksom disulfiram (Antabus) om det ges under övervakning. Bland psykosociala behandlingsmetoder mot heroin- och kokainberoende är effekterna störst av så kallade omlärande terapier som är inriktade på missbruksbeteendet. Ospecifika, stödjande behandlingar används ofta i svensk missbruksvård men de saknar säkerställda effekter. De psykosociala behandlingar som prövats vid bruk av andra narkotiska prcparat saknar effekter (gäller för cannabis) eller är otillräckligt studerade (gäller för amfetamin m fl). Heroinabstinens kan framgångsrikt behandlas med klonidin, som är beroendepotential. De morfinliknande preparaten metadon och buprenorfin (Subutex) har effekter som är likvärdiga med klonidin. Inga välgjorda kontrollerade studier har kunnat visa att det finns läkemedel som är effektiva vid beroende av kokain, amfetamin eller cannabis. Det vetenskapliga underlaget är alltför svagt, eller för motsägande, för att det ska vara möjligt att dra slutsatser om kostnadseffektiviteten i olika behandlingsmetoder.