Den inre borgen Upplaga 2

Människan är inte ihålig och tom inombords, utan bebodd, uppfylld av en Närvaro. Hennes liv är inte ett meningslöst irrande hit och dit. Inom sig bär hon den största skatt man kan tänka sig: Gud själv. Hans härlighet ger henne en oändlig inre värdighet. Steg för steg kan hon ledas allt djupare in i vänskapen med honom. Bönen finns redan i henne. Det är bara att ansluta sig. Vägen är redan utstakad. Teresa av Avila hjälper oss här att gå denna bönens väg, att mer och mer upptäcka att Gud har tagit sin boning inom oss "Man kan betrakta vår själ som en borg helt och hållet av diamant eller klar kristall. Den har många rum, liksom himlen har många boningar. Och om man betraktar den ingående, systrar, så är den rättfärdiges själ ingenting annat än ett paradis där Herren säger att han finner sin glädje. Hur föreställer ni er då ett rum där en så mäktig, så vis, så ren, så med alla rikedomar överöst konung skall finna sin glädje? Jag vet ingenting jämförbart med en själs stora skönhet och väldiga omfattning. Hur skarpt vårt förstånd än är, saknar den förmåga att fatta den, liksom det inte heller kan fatta Gud, för han har själv sagt att vi är skapade till hans avbild och likhet. [...] Vi tänker oss alltså att denna borg som sagt rymmer många boningar, några högst upp, andra i bottenvåningen, andra på sidorna. Och mitt i centrum ligger den förnämsta, där de mycket hemliga mötena mellan Gud och själen äger rum." Första boningen, första kapitlet