Kanske i morgon

Leni är gift och har två barn. De flesta småbarnsmammor kan nog känna igen sig i hennes trötthet, i behovet av ordning och kontroll över kaoset, i lusten att fly från alltihop. Men hur går det om tröttheten växer till utmattning, om äktenskapet blir allt stummare och längtan efter ensamhet och kravlöshet tar över? Om det hela börjar likna en klaustrofobisk mardröm? Om en mamma tar konsekvensen av sin vanmakt och faktiskt ger sig av? För Leni går det åt helvete. Hon är konstnär, hon är välutbildad, och hon har det inte värre än andra. Men med öppna ögon låter hon sig snärjas av missbrukets falska men förföriska tröst och frihet. Hon hamnar i en annan mardröm, en spiral av förfall och förnedring. Ensam i stan, och i en destruktiv relation, trappas drickandet och lögnerna upp i allt otäckare turer. Mitt i allt detta vet hon innerst inne att hon skadar sina barn och gör det ändå. Romanen ger inga svar eller förklaringar till varför Leni inte mäktar med att vara vuxen. Men via speglingar i de egna barndomsminnena, där det också finns en mamma som inte orkar "räcka till", kompliceras bilden. Lenis självbedrägeri får ett slut ändå, och romanens sista del handlar om tiden på ett behandlingshem och hennes försök att reda upp sitt liv. Kanske kan hon bli en mamma som duger som hon är. Kanske i morgon är en berättelse om frihet, ansvar och skuld; hjärtslitande att läsa, och oerhört modigt skriven.