Kvinnor, idrott & manliga ledare

När jag var liten ansågs landslagstjejerna så dåliga att de inte ens var värda att satsa på. På en halv generation har mycket förändrats, till att det idag blivit nästan lika självklart för kvinnliga idrottare att bli världsstjärnor som manliga. Trots det hamnar idrotten fortfarande i patriarkala fällor. Med män som beslutar och manlig idrott som värderas högre. Ojämlikhet är många gånger både diffus och svår att bevisa. Men bristen på kvinnliga ledare är ett tydligt tecken på att kvinnor inte blir tagna på allvar. När elitidrottskvinnor blir gravida tvingas de dessutom ta sig tillbaka på egen hand, utan sportsligt och ekonomiskt stöd. Att vara mamma och satsa på sig själv är en krock bitvis svår att få ihop. På många plan är kvinnors normer både strängare och svårare att leva upp till. För självklart ska vi både prestera bra, men samtidigt leva upp till samhällets alla övriga ideal. I jakten på optimerade prestationer och fokus på det yttre ökar olika slags ätstörningar inom idrotten. Hur långt ska en elitidrottare egentligen vara beredd att gå i jakten på att prestera? När vi kommer till jämställdhet ligger idrotten ofta år efter det övriga samhället, med frågor som hamnar i skymundan och sällan prioriteras. Men för att jämställa idrotten behöver vi faktiskt gå till botten med varför sju gånger fler män än kvinnor åker Vasaloppet, hur prestationen påverkas av mens och p-piller, eller varför en toppolitiker kan vara föräldraledig men inte en tränare. Vad menade egentligen sportchefen på SOK när han sa att en timeout på grund av graviditet inte hade med kön att göra? Borde idrotts- kvinnor helt enkelt inte få barn om de inte ska behöva ta hela ansvaret själva?