Mot Sainte-Beuve

Åren 1908–1909 fyller Marcel Proust ett antal anteckningsböcker med omväxlande skönlitterära och essäistiska utkast, texter som han några gånger kallar "Contre Sainte-Beuve". Vad ska det bli av det hela? Det vet han knappast. Han vet inte om han ska bli romanförfattare eller essäist och prövar sig fram längs båda spåren. Ibland distinkt, energiskt, andra gånger på ett mer öppet och prövande sätt. I anteckningarna formulerar Proust kritiska ställningstaganden och litterära idéer och teman som sedan kom att bli bärande i hans litterära huvudverk. På våren 1909 lade han anteckningsböckerna åt sidan och gick igång med "På spaning efter den tid som flytt". Men redan i anteckningsböckerna möter vi en säregen och lysande språkkonstnär, trots att materialet inte är utarbetat för publicering. Materialet utgavs på franska 1954, långt efter Prousts död. Jan Stolpe har gjort ett urval och presenterar texter som tidigare inte funnits på svenska. I det monumentala storverket "På spaning efter den tid som flytt " – som utkom i sju delar mellan 1913 och 1927 – utvecklade Marcel Proust (1871–1922) en essäistisk romankonst, för vilken han med Walter Benjamins ord offrade »inte bara vänner och umgänge i livet, utan också handling, personens enhet, det episka flödet, fantasins fria spel«. I sina tidiga anteckningsböcker använde Proust några gånger titeln "Contre Sainte-Beuve". Skottavlan för essäerna och utkasten var nämligen den positivistiskt och biografiskt orienterade kritikern Sainte-Beuve (1804–1869) och dennes metod. Här föregriper Proust många av de idéer och teman som kommer att sysselsätta honom livet ut i det stora romanverket.