Offentlig upphandling eller gröna nedköp? : en ESO-rapport om miljöpolitiska ambitionerUpplaga 1

HAR UTGÅTT - GÅR INTE ATT KÖPA. De politiska förväntningarna på grön upphandling utgår till stor del från att de privata producenternas och konsumenternas reaktioner på upphandlingarna ska leda till reducerad miljöbelastning. Rapporten visar att det inte finns några vetenskapligt vedertagna resultat som kan bekräfta de förväntningarna. De politiska ambitionerna vilar därför på mer eller mindre grundlösa antaganden. En förklaring till att grön offentlig upphandling har begränsade möjligheter att fungera som ett måleffektivt styrmedel är att de potentiella leverantörerna inte måste delta i en upphandling där miljöhänsyn tas; det är frivilligt, och så länge det inte är lönsamt att delta så är det valet enkelt. En annan förklaring är att marknadsmekanismerna sannolikt kommer att verka åt motsatt håll. När (den offentliga) efterfrågan på gröna produkter ökar, så stiger också priset på dem. Priset på konventionella produkter blir då lägre i förhållande till priset på gröna alternativ. Detta kan leda till ökad konsumtion av konventionella produkter. Grön offentlig upphandling kan inte heller anses vara en kostnadseffektiv miljöpolitik, det vill säga det leder inte till att potentiella leverantörer reducerar sina utsläpp till den för samhället lägsta kostnaden. Detta är bland annat en konsekvens av att de upphandlande myndigheterna inte har tillräckligt god information om leverantörernas produktionsprocesser och teknologier för att effektivt kunna styra dem med administrativa/kvantitativa krav.När grön upphandling diskuteras är det viktigt att komma ihåg att upphandling inte primärt är ett miljöpolitiskt styrmedel. En myndighet upphandlar först och främst för att kunna fullgöra sitt samhälleliga uppdrag, inte för att avhjälpa olika miljöproblem. EU-direktiven och de allmänna rättsprinciper som omgärdar inköpen är inte heller de utformade för att upphandling ska fungera som ett miljöpolitiskt styrmedel.