Rapport från Bergwallkommissionen. SOU 2015:52 : Betänkande från BergwallkommissionenUpplaga 1

Har haft i uppdrag att utreda och redovisa rättsväsendets och vårdens agerande i samband med de brottmålsprocesser som ledde till att Sture Bergwall dömdes för åtta mord. Kommissionen haft även haft i uppdrag att analysera om det förekommit brister i agerandet och, om bristerna varit strukturella, ta ställning till om det föreligger ett förändringsbehov. Kommissionen föreslår ett antal förändringar: vikten av polisers och åklagares objektivitetsplikt bör betonas starkare både granskning och kontroll av utredningsarbetet bör förbättras Polismyndighetens instruktioner för rekonstruktioner vid förundersökning om brott bör kompletteras och eventuellt omarbetas möjligheten att inrätta ett system för att kvalitetssäkra sakkunnigutlåtanden som åberopas i domstol bör utredas staten och landstingen behöver ägna ökad uppmärksamhet åt rättspsykiatrin och den psykiatriska tvångsvården den rättspsykiatriska forskningen i Sverige bör ses över utifrån ett internationellt perspektiv slutligen behövs en översyn av på vilka områden inom rättspsykiatrin som det finns behov av systematiska kunskapsöversikter Enligt den grundläggande analysen som Bergwallkommissionen gjort har en grundförutsättning för morddomarna varit att Sture Bergwall själv berättade om morden för polisen och sedan erkände brotten vid huvudförhandlingarna. Granskningen har visat att polis och åklagare fäste stort avseende vid Sture Bergwalls särart och särskilda förutsättningar och att det påverkade hur utredningsarbetet bedrevs samt hur man bedömde hans uppgifter. Sture Bergwall lämnade inledningsvis mycket svävande och ofta felaktiga uppgifter om morden. Kommissionen konstaterar vidare att en allt för okritisk anpassning skedde till Sture Bergwalls egen förklaring till varför det var så. I avsikt att hjälpa Sture Bergwall att minnas och förmå honom att berätta kom polis och åklagare i flera avseenden att frångå sedvanliga förhörs- och utredningsmetoder. Sture Bergwall blev på olika sätt vägledd i sitt berättande. Förundersökningarna bedrevs inte tillräckligt förutsättningslöst, utredarna och åklagaren frångick i flera fall den lagstadgade principen om objektivitet. De centrala aktörerna bibehöll sina roller under hela utredningstiden. Inom denna grupp tycks det ha utvecklats ett grupptänkande och en strävan efter samsyn.