Upptäckten

Jag ser döden vart jag ser. Och vore jag nu en helig jungfru av medeltiden eller en terrorist som med självmordet åker raka vägen in i paradiset borde jag intet frukta ty jag är nära salighetens mål. Men istället är jag ju en vettskrämd sjuttiosexårig tant. Kerstin Thorvall har den senaste tiden skrivit uppmärksammade krönikor och artiklar om sitt åldrande och de traumatiska insikter det har fört med sig. I sin nya bok berättar hon på sitt uppriktiga och drastiska vis om sin nuvarande livssituation. Om att vara hänvisad till hemtjänstens pressade scheman, att vara ett ärende som man tar itu med så snart det hinns med, att sitta i oändliga telefonköer när man känner att nu går det inte längre. Att alltid vara den besvärliga Kerstin. I sina senare böcker har Kerstin Thorvall på ett mer oförblommerat vis skrivit om sitt eget liv. I Jag minns alla mina älskare och hur de tog på mig berättade hon naket och självutlämnande om männen i sitt liv och i Nödvändigheten i att dansa skrev hon om dansens avgörande betydelse för henne. Nu tar hon itu med en ny fas i sitt liv, en fas som inneburit bistra erfarenheter och en mängd upptäckter, och som fört med sig en förtvivlad ensamhet. Upptäckten är en närgången skildring av en livssituation som delas av många men som skildras av få. Samtidigt ger Kerstin Thorvall en smärtsam återblick på ett turbulent 70-tal, då hon modigt och öppenhjärtigt rannsakar sig själv i sin roll som mor och yrkeskvinna. Det har blivit en viktig och nödvändig bok präglad av den skarpa blick och bitska tunga som är Kerstin Thorvalls signum.