Aerodynamiska tal

Han faller ur skyn mot fallet. När han flyger in i diset slår vattendropparna så hårt mot hans ansikte att han är tvungen att blunda. Han drar kontrollerna bakåt allt vad han kan och, utan att kunna öppna ögonen, ber han att det ögonblick han valt skall visa sig vara det rätta. Närmare och närmare vattnet kommer han tills han, otroligt nog, försvinner i den stigande dimman från katarakten. Från bröderna Wrights korta flygtur 1903 via ensamma våghalsiga piloter under mellankrigstiden och fram till 1947 och en flygtur som gick fortare än ljudet. I sin nya bok berättar Lotta Lotass om det motordrivna flygets historia, en historia kantad av nederlag men också av storslagna drömmar. Liksom i debutboken Kallkällan finns den här gången naturen och de oändliga vidderna som en fond mot vilken allting utspelas och som ger berättelsen en naturlyrisk skönhet, ett drag som renderade Lotta Lotass mycket beröm vid debuten och som hon här har vidareutvecklat på ett oväntat sätt. I Aerodynamiska tal har hon utifrån dokumentära texter, som hon på sitt eget vis skruvat till och gett dialogens, poesins och dramatikens form, skrivit om driften att söka sig bortanför det möjliga. Men det är också en skildring av människans försök att behärska naturen.