Aldrig fucka upp

Jens Lapidus debutroman Snabba Cash är en av 2000-talets mest omtalade och sålda böcker. I uppföljaren Aldrig fucka upp  är karaktärerna nya, men det är samma Stockholm, samma undre värld, samma bossar i toppen. Juggebossen Radovan härskar fortfarande. Och nu är det även snutarnas stad, de verkliga snutarnas verkliga stad. Det är initierat, detaljerat och skrämmande. Grymt trovärdigt. Med skoningslöst driv skildrar Jens Lapidus de kriminellas egen logik som ingen annan tidigare gjort. Vi vill ju helst att det ska vara svartvitt, de onda mot de goda, i Aldrig fucka upp är det inte så enkelt. Inspirerad av James Ellroy skapar Jens Lapidus en egen genre, Stockholm Noir. Det Ellroy gjorde med femtiotalets Los Angeles i böcker som Los Angeles konfidentiellt och Den stora tomheten, gör Lapidus med Stockholm idag. Och perspektivet är the bad guys. Totalt."Smaken av metall i käften. Passade inte in. Som när man borstat tänderna och råkar dricka juice. Fullkomlig förvirring. Fast nu - egentligen passade den in. Blandad med rädsla. Panik, dödsångest.     En skogsdunge. Mahmud: på knä på gräset. Händerna på huvudet. Som nån jävla Viet Cong-lirare i en krigsfilm. Underlaget blött. Fukten trängde igenom hans jeans. Klockan: kanske nio. Himlen var fortfarande ljus. Runt omkring honom: fem shunnar, alla modell livsfarlig. Snubbar som inte bangade. Som säkert klippte killar som Mahmud till frukost en gång i veckan. Hur gärna som helst.     Chara.     Kyla i luften mitt i sommaren. Ändå kände han lukten av svett på sin hud. Hur fan hade det här gått till? Han skulle ju leva livet. Ute från kåken - fri som en fågel. Och sen kom det här. Kunde vara game over nu. Allti-fucking-hop.     Han försökte viska trosbekännelsen trots gannen i munnen. "Ash-Hadu anla-ilaha illa-Aallah."     Snubben som höll puffran i hans käft kollade ner på honom. "Sa du nått, eller?"     Mahmud vågade inte röra huvudet. Sneglade upp. Kunde ju inte säga något med en gann i munnen."