Dagbok 1996-2002

”Vi har en plan. Vi ska genomföra den. Det är inget mindre än ett mirakel”, skriver den tjugosexåriga Johanna i början av DAGBOK 1996-2002. Planen handlar om det gemensamma liv som ska byggas tillsammans med konstnären X. Medan genomförandet pågår registreras tankarna om kärlek, barn, resor, arbete och sex - också de näst intill förbjudna känslorna - i dagboken. Om det inte rentav är där livsprojektet formuleras, tar form och regisseras: ”Vid skrivbordet mitt på dagen säger jag det högt: ’Vi, oss, vi, oss! Stort, litet, vackert, skönt, roligt, mycket! Jag och X och allt vi kan göra, vad vi är och vad vi har och vad vi gör och kan vara.’” Johanna Ekström, född 1970, utkom senast med den uppmärksammade Om man håller sig i solen, där hon berättade om sin uppväxt i en känd kulturfamilj. Dagboken utgör en naturlig fortsättning på den boken. Här har Johanna hunnit bli några och tjugo. Hon har kommit ut med sin tredje diktsamling och arbetar hårt för att etablera sig som författare och konstnär. Hon har begåvningen, kontakterna och de materiella förutsättningarna. Samtidigt skaver oron och tvivlet mot den lyckosamma ytan. De anteckningar som Johanna Ekström gjorde under renskrivningen av sina dagböcker löper som en parallell berättelse genom texten: den om en tjugo år äldre författares blick på sitt eget yngre jag.