Den levande balladen : medeltida ballad i svensk traditionUpplaga 1

På Luciadagens morgon klingar en välbekant melodi över Sverige, sången om Sankte Staffan som vattnar sina fålar fem. Det är i dag den mest kända av de ballader som sjungits i vårt land alltsedan medeltiden. Här berättar en av Sveriges ledande experter på medeltida ballader om hur sångerna har levt vidare och förändrats in i vår egen tid. Från början var balladen en dansvisa. Så småningom tynade dansmomentet bort och man sjöng balladerna som andra visor, i alla tänkbara situationer: vid vävstolen, vid vaggan, vid arbete av olika slag eller i storstugan för underhållningens skull. För balladerna berättar spännande historier, om kärlek som inte alltid är så ljuv, om människors möten med älvor och varulvar och om legendgestalter som Liten Karin och Sankte Staffan. De som sjöng ballader under medeltiden kunde inte eller hade ingen anledning att skriva ned dem. Det finns nedskrifter från 1500- och 1600-talen, men först på 1810-talet började balladerna samlas och nedtecknas på allvar. 1843 fick soldathustrun Ingeborg Olofsdotter besök av en herre som tog fram papper och penna och noterade hennes långa visor. Med utgångspunkt i denna sjungande kvinnas liv visar Sven-Bertil Jansson hur människor i olika tider och miljöer har omformat de berättelser som de har lärt sig av andra. Egna behov och relationer till omvärlden har satt sin prägel på deras sätt att återge visornas berättelser.