En Trilogi. Hundarna ; Änglarna ; Kärleken gömmer minnetUpplaga 1

Med romanerna Hundarna, Änglarna och Kärleken gömmer minnet fick Ola Nilsson ett storartat kritikergenombrott. Hans berättelser om ensamhet, missbruk och trevande kontaktförsök mellan solitärer i Norrland fick recensenterna att jämföra honom med Torgny Lindgren och Sara Lidman. Nu har vi samlat hans tre country noir-berättelser – något av det mest spännande som hänt i svensk prosa de senaste åren – i en pocketvolym. Hundarna Flaskan, skogen, kistan och bron. För Ida och hennes syster Sanna och Filip med sina bröder och Nicklas, den faderslöse med ärret i pannan, kretsar livet kring till synes enkla ting och platser. En handfull ungdomar på landsbygden bränner tiden med whiskey och småprat, och köttets lust och själens eviga ensamhet driver Filip till att ställa sig på bron en dag. Han står där allt som oftast. Och ibland så hoppar han. På landsbygden är människan herre över hundarna. Hundarna är rotade i denna ursprungsmark, där rötterna i jorden är det som håller människan kvar. Rötterna blir bara starkare och starkare och i vissa fall ger de en kraft att ge sig av, men för de allra flesta skapas band som inte kan kapas. Änglarna Anders sitter ensam på Lisas grillkök och äter tyst sin lunch innan han går tillbaka till jobbet på verkstan. Han är fåordig men med verktygen i sina händer blir han en konstnär. Och kanske hade det räckt. Men så bestämmer sig Lisa en dag för att prata med honom. Anna är dottern i en gammal träpatronfamilj, en föråldrad kultur som inte längre tjänar något till och lämnar henne i ett vakuum. Såna som du och jag måste vara omgivna av människor som älskar oss annars går vi under, säger hennes pappa till henne. Men kanske räcker inte ens det. Då deras vägar slutligen korsas är det oklart om undergången är nära förestående eller om den redan ligger bakom dem. Kärleken gömmer minnet En kär vän begravs, en konstutställning ska öppnas och ett träd ska fällas. I en kista ligger kvarlåtenskapen från en svensk SS-soldat gömd och en författare har drabbats av skrivkramp. Barndomsvännerna Arvid, Mirjam och Stefan har lämnat byn för staden, men arvet från skogen lever kvar i dem vare sig de vill det eller inte. Är viljan att dra ut i krig densamma som viljan att skapa eller är de i själva verket varandras motsatser?