Gudar eller människor : den nordiska renässansen i svensk konstUpplaga 1

Gudar eller människor? Frågan ställdes av den generation som var ung i Sverige under 1800-talets början. Att gestalta den fornnordiska gudavärlden och den äldsta historien blev ett sätt att stärka Sveriges sviktande självkänsla efter att Finland gått förlorat. När Göthiska förbundet ordnade en konstutställning år 1818 deltog alla de tongivande konstnärerna: Bengt Erland Fogelberg, Johan Gustaf Sandberg och Carl Johan Fahlcrantz. Utställningen inledde en ny era i den svenska konsthistorien. Det uppdrag som många av romantikens konstnärer tagit på sig kom att förvaltas av kommande generationer och den nordiska renässansen levde vidare ännu i slutet av 1800-talet, med Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson som de främsta utövarna. Striden om Carl Larssons aldrig godkända fresk Midvinterblot, ämnad för entréhallen på Nationalmuseum, blev en symbolisk slutpunkt för denna konst med dess klangbotten i natur, myt och saga. Men trots detta och modernismens långvariga hegemoni lever intresset för 1800-talets nationella konst vidare.