Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar

1546, efter ett upphåll på tre år, publicerades denna "den tredje delen om den gode Pantagruels hjältedater och frimodiga yttalanden". Huvudperson är i själva verket Panurge, Pantagruels trogne följeslagare, som hos olika "experter" söker svar på frågan om han bör gifta sig eller ej. Några av de fastligaste kapitlen ägnas åt domaren Bridoye, som efter ytterst omsorgsfulla studier av handlingarna i sina mål alltid hade avgjort tvisterna till allas belåtenhet med tärning, men som nu hade kommit i svårigheter sedan hans syn på ålderdomen blivit så fösvagad att han har svårt att uppfatta antalet ögon på tärningarna. Illustread med teckningar av Gustave Doré. Översättning: Holger Petersen Dyggve. François Rabelais borde ställas inför domstol. Eller hans förläggare åtminstone. Att idag ge ut sådana böcker utgör ett hån mot alla moralnormer. I måttlighetens Sverige där lust och smärta är bannlysta blir Gargantua och Pantagruel till ett gigantiskt gapflabb i ansiktet på alla de professionella välmenande. I Socialstyrelsens Sverige är det skottpengar på sådana som Rabelais och hans skapelser. Fast han dog 1553 klarade sig inte Rabelais undan. Dåtidens Socialstyrelsen, den religiösa makten, hann sätta honom på index, dåtidens censurlista. Rabelais fick fly ett antal gånger för att undslippa att bli behandlad som andra av samtidens humanister. De hängdes eller brändes, ibland både och. Rabelais står i sina böcker nära de folkliga traditionerna. Hans syn på livet njut och låt njuta står närmare de paradisiska berättelserna och feodala livsformerna. Hos honom bejakas fortfarande människornas leklynne, drifter. Vi svettas, skiter, älskar och dricker. Det tog många år för kyrkan att kväva de folkliga traditionerna. Rabelais skrev mot detta kvavande. I hans böcker blir livet till en ständig skördefest där man gör av med ett outtömligt överflöd. Alain Topor i ETC nr 9 1980