Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?

Ett nätverk av blodröda trådar löper genom Maria Zennströms brutalt nakna, i dagboksform tecknade berättelse: sömnlösheten, önskan att få ett barn innan det är för sent, ett sedan debutboken igenkännbart Ryssland, relationer till presumtiva fäder, till psykoanalytikern, brodern och inte minst ett oförglömligt modersporträtt. Textens dödsföraktande närvaro smittar av sig på läsaren. När det privata och smärtsamt utlämnande möter Zennströms omsorgsfullt kristallklara, överraskande och inte sällan humoristiska prosa, flätas liv och skrift samman mellan pärmarna till litteratur som bränns. Ingen talar om kärlek. Vi försöker göra barn. Han lägger sig framför teven. Jag bredvid, väntar på honom; vill liksom inte tränga mig på. Första kvällen när han smekte mina ben, insidan av låren, härdade jag inte ut. Mobilen ringde och jag hoppade lättad ur sängen. Eller så ber jag honom berätta något, om Krasnodar tillexempel, hans födelsestad. Han drar av mig jeansen, skojar om att de är trånga. Det normaliserar situationen; jag skrattar tacksamt, villigt. Men han anstränger sig att vara behaglig. Borstar tänderna eller äter en klick tandkräm efter maten. Jag tycker om att han vill ligga kvar efteråt. Han lägger huvudet intill min armhåla, kysser min hud. Som om han ville bli ammad.