Konstens nationella identitet. Om tysk och österrikisk modernism i svensk konstkritik 1908-1934Upplaga 1

Frigörande kraft eller sjukliga deformationer, äkta nordisk konstkaraktär eller farliga främmande inflytanden den svenska konstkritiken under tidigt 1900-tal rymmer många, starka och inte så sällan kluvna bilder av tysk och österrikisk modernism. Konstvetaren Andrea Kollnitz avhandling undersöker den svenska konstkritkens reaktioner på tysk och österrikisk modernism mellan 1908 och 1934. Har man tidigare trott att tysk modernism var allmänt illa omtyckt i Sverige visar Kollnitz analyser ett starkt svenskt engagemang för den tyska konsten något som i stort sett ignorerats av den franskorienterade svenska konsthistorieskrivningen. - Min avhandling visar hur tysk, österrikisk och inte minst svensk konstidentitet tolkas och formas i kritikens nationalistiska retorik. Jag har analyserat konstkritikens retoriska strategier och bildspråk i en debatt som både handlar om nationell självmanifestation och bemötandet av radikal internationell modernism, säger Andrea Kollnitz. Genom att tolka tysk och österrikisk konst som produkt och bevis för en viss nationalkaraktär och ofta som motsats till den franska konsten definierar den svenska kritiken hur svensk konst är. Retorikens dramatiska och metaforrika bilder av tyska utställningar i Sverige presenterar en kluven svensk identitet. Å ena sidan känner sig svenskarna samhöriga med den tyska konstens nordiska karaktär och fascineras av expressionismens kraftfulla uttryck. Å andra sidan dras de till den franska och klassiska konstens mer behagfulla och harmoniska egenskaper. Kritikens ambivalenta reaktioner på tysk modernism speglar också en rädsla för internationalisering och modernisering. Genom sina diskussioner om tysk radikal modernism bidrar konstkritiken liksom andra av tidens texter till att forma en moderat rationell svensk självbild utan farligt radikala inslag. Kollnitz undersöker även samspelet mellan nationalistiska och modernistiska konstideal inte minst när det gäller konstnärsrollen. Fallstudier om den svenska receptionen av konstnärer som Emil Nolde, Egon Schiele, Oskar Kokoschka, Gabriele Münter, Franz Marc,Wassily Kandinsky och Käthe Kollwitz visar att avantgardisterna inte bara förknippades med revolutionär förnyelse och internationell öppenhet. De tolkades även genomgående som nationella symboler och legitimerades eller anklagades utifrån nationalistiska argument inte bara i sina tyskspråkiga hemländer utan även i en nationalistiskt och rasbiologiskt präglad svensk konstpolitik.