Makten och lögnen : ett liv i televisionens Sverige

Jag har arbetat i televisionen ett halvt sekel. Jag har mött framgångar och nederlag i uppgörelser med makthavare som Olof Palme och Marcus Wallenberg. Ibland har jag känt mig desperat. Ledare i politik och näringsliv ljuger eller förvanskar. Journalistik handlar om att förklara och blottlägga. Maktutövning handlar om att dölja och hemlighålla. Det nya mediet slog ner som en bomb i femtiotalets Sverige. ”Tv blir min politiska död”, sade Tage Erlander. Den mer snarfagre Bertil Ohlin kommer att gynnas. Så inleddes en viktig epok i svensk samtidshistoria: makthavarna började anpassa sig till den nya värld som de samtidigt ville härska över. Televisionen var farlig. Hur skulle den nya kraften kontrolleras? I Sverige gick introduktionen långsamt och under motstånd. Makthavarna fick ett propagandainstrument. Men fria journalister började ställa politiker och företagsledare till svars. Skjutjärnsjournalistiken slog igenom. ”Hur känns det att mörda en statsminister?” frågade en kollega till Erlander sedan han utfrågats av de tre O:na. Vad är det jag har skrivit? Memoar? Ja, säkert. Självbiografi? Ja, troligen. En bok om den svenska televisionens historia under mina hundra säsonger? Ja, absolut. Men möjligen också ett inlägg i samhällsdebatten. Jag kan vara besvärande känslosam. Jag är människa, alltså en posör, en lögnare, inte alltid, men alltför ofta. Därför är boken också präglad av självmotsägelser. Det bästa är kanske att betrakta den som ett collage av infall, en essä styrd av en strävan att trots allt inte ta sig själv så förbannat allvarligt. ”Thou shalt not take thyself too darn seriously”, var det någon som sade. Han misslyckades också.