Ödmården

”… ur skyarna nertumblande kom den, det var en dretig dag om husten då sompen steg och vi drefvo mårdhund mot giftrännet borta vid marsken.” Haven stiger, landhöjningen rullas tillbaka. Det land som en gång var Sverige ställs under vatten. I Ödmården har folket bosatt sig i gamla gruvhål. Där lever de för dagen – plumpa, själviska och planlösa, utlämnade åt naturens nycker, åt sina maktfullkomliga furstar och åt de nederländska ockupanter som lagt under sig stora delar landet. En dag störtar någonting ner i deras kylslagna träsk – en grönskimrande maskin som snart ska vända om alla maktordningar. En arkivarie gör sitt bästa för att med begränsade skrivförmågor skildra det som sker: ”… ur det grå kom den, ur molnenas jämntrista eländ: gnistrande, knettrande, vrålande med stjärnsvansen i släp, sedan tyst, nerjordad; vi sprungo fram mellan klibb-alarna och stogo häpen vid den glödande kropp: var detta Engelen, var detta Ljusbringaren, Befriaren, han som skall klippan bräcka och frelsa oss ifrån all ondo & allt oss själf?”