Pappa

Vems pojke är du? Pappas. Han för handen över sonens nacke, smeker sonens nackhår. Huden är mjuk mot pappas fingrar. Man ser det på dig. Du ser ut som pappa. Samma ögon och näsa. Samma stiliga drag. Sjukskötarna på sjukhuset sa direkt att det här måste vara er son. Mamma din höll på att bli utan. Pappas pojke. Reidar är en vanlig man i ett höghus i en finländsk småstad. Han är frånskild, sjukpensionerad och sonen Tony är hans ögonsten. Men att vara pappa är inte enkelt när sonen ömsom tiger som muren, ömsom gråter snoriga tårar. Samtidigt som Reidar försöker förstå sig på sin son ställer hans åldrande mamma krav på honom. Han antecknar om väder och vind, men i det som utelämnas sipprar känslorna in. I Pappa återvänder vi till 90-talets lågkonjunktur, till sensommaren samma år som romanen Mamma utspelar sig. Constance och Reidars separation och dragkamp om sonen Tony utgör fond för berättelsen om en familj som kännetecknas av känslostormar, mångspråkighet och mycket kärlek. Adrian Perera skriver en omisskännlig prosa där karaktärerna djupnar genom ett träffsäkert gehör för dialog. Perera undersöker manlighet och mänsklighet, generationsskillnader och finländsk identitet.