Sa han

Missfärgad mjölk har jag läst om sa hansomligt har smakat reptilblodannat har smakat illasom inte längre smakar illa. Staffan Söderbloms nya dikter har en fast form: de består alla av fyra rader, ungefär lika långa. Men inom den givna ramen är det mycket som händer. I en välbekant och igenkännbar ström av intryck och tankar bryter en främmande och oregerlig röst in. Hans provocerande utsagor är fragmentariska och gåtfulla, men kanske vill han få sagt att våra livsvillkor är både strävare och enklare än vad vi föreställer oss. De sextioen fyrradingarna öppnar sig mot en utsikt som kommer med åren.   Varifrån kommer då den främmande rösten? Inifrån eller utifrån? Kanske ger medicinmannen ur Crow-stammen på bokens omslag en fingervisning.