Seglats i september

Jag satt och tittade på hennes rygg där hon traskade på pontonbryggan, bort från mig. Jag plockade fram kikaren ur kajutan och såg på hennes profil där hon promenerade längs stenbumlingarna på vågbrytaren, gick genom grinden och sedan försvann bakom de mörkröda servicehusen. Jag satt på rufftaket, en skruvmejsel fattigare och tittade efter henne. Jag hade sett henne bara några minuter, och redan längtade jag efter henne, likt en skeppsbruten i en räddningsflotte ute på öppna havet längtar efter ljuset från ett främmande fartygs lanternor. Så här kan det inte sluta, tänkte jag. Kanske är segelbåten en lika viktig markör av årstiderna som flyttfåglarna? Årets sista seglats får lätt ett vemodigt skimmer över sig ett landskap Johan Bargum är en mästerlig skildrare av. Segelbåtar kan Bargum också, från vantskruvar till cunningham. När Olof och Harald seglar österut i en välkänd farled råder fridfullt sensommarväder. Då mörkret faller över natthamnen kommer stormlyktan fram och hemligheter, anklagelser, obesvarade frågor. Vad var det som hände? Seglats i september är ett triangeldrama med speciella förtecken som visar att det förflutna är något vi alltid bär med oss, ibland med ödesdigra konsekvenser. Johan Bargum skriver utsökt sparsamt; ytan krusas lätt, under den stormar känslor, på liv och död.