Store Gargantuas Förs Leverne

Mellan 1532 och 1567 utkom Rabelais fem böcker om jättarna Gargantua och Pantagruel som fått namn om sig att vara de frodigaste alster som någonsin flutit ur en författares penna. I första boken, Den store Gargantuas förskräckliga leverne, blomstrar Rabelais fabuleringskonst med en oemotståndlig blandning av lekfulla infall, lärda citat, spirituella paradoxer och råa skämt som gör boken till en fantastisk läsning. Rabelais gisslar åtskilligt i 1500-talets franska samhälle. Han går hårt åt de skolastiska undervisningsmetoderna och är en föregångare till Locke och Rosseau med sina idéer om individuell uppfotran. Illustrerad med teckningar av Gustave Doré. Översättning: Holger Petersen Dyggve. François Rabelais borde ställas inför domstol. Eller hans förläggare åtminstone. Att idag ge ut sådana böcker utgör ett hån mot alla moralnormer. I måttlighetens Sverige där lust och smärta är bannlysta blir Gargantua och Pantagruel till ett gigantiskt gapflabb i ansiktet på alla de professionella välmenande. I Socialstyrelsens Sverige är det skottpengar på sådana som Rabelais och hans skapelser. Fast han dog 1553 klarade sig inte Rabelais undan. Dåtidens Socialstyrelsen, den religiösa makten, hann sätta honom på index, dåtidens censurlista. Rabelais fick fly ett antal gånger för att undslippa att bli behandlad som andra av samtidens humanister. De hängdes eller brändes, ibland både och. Rabelais står i sina böcker nära de folkliga traditionerna. Hans syn på livet njut och låt njuta står närmare de paradisiska berättelserna och feodala livsformerna. Hos honom bejakas fortfarande människornas leklynne, drifter. Vi svettas, skiter, älskar och dricker. Det tog många år för kyrkan att kväva de folkliga traditionerna. Rabelais skrev mot detta kvavande. I hans böcker blir livet till en ständig skördefest där man gör av med ett outtömligt överflöd. Alain Topor i ETC nr 9 1980