Strindberg som trädgårdsmästare

Catharina Söderbergh, som i sin förra bok Till bords med Strindberg lyfte fram Strindbergs matintresse, har nu följt hans kärlek till naturen ¿ den vilda såväl som den tuktade ¿ i hans egna texter. Strindberg odlar hela sitt liv; om han inte har tillgång till trädgårdsland odlar han på fönsterbrädan eller arbetar i sin hyresvärds trädgård. Ömt vårdar han sina plantor till nytta, nöje och stundom förtret. Sommarträdgården på Kymendö ger honom exempelvis så stor skörd av gurkor att det räcker till både grannar och vänner. Han gläds åt resedans doft i kvällningen, men grannens höns liksom kålmaskarna ställer till mycket förargelse.  Förläggaren Karl Otto Bonnier besöker honom 1883 på Kymendö och skriver belysande: ¿Till en början visade Strindberg mig omkring bland sina trädgårdsanläggningar, främst sina kronärtskockor, som jag några timmar därefter fick njuta av, samt ¿ det allra finaste ¿ en melonbänk som han bäddat utmed husväggen, där solen brassade på. Han var mer orolig för sina meloner än för sin diktsamling.¿  Strindberg studerade intensivt de böcker med odlingsråd som fanns då, och här har flera av dessa återgivits, så att vi kan ta del av äldre tiders kunskap. Vad sägs om att förkultivera i överblivna äggskal, till exempel? Eller att använda utspädd purin, som Strindberg skriver om så här: ¿När jag skall så, går jag först upp till lagården bakom en knut där ingen ser mig, och hämtar stora vattenkannan full med purin som det heter på franska och därmed vattnar jag min säng; därovanpå sår jag.¿ Solveig Edlund, som också fotograferade för Till bords med Strindberg, har tagit alla de vackra fotografierna. Växturvalet är granskat av Marina Rydberg, som är trädgårdsmästare på Waldemarsudde.