Strindbergs stjärna

Ett lik som visar sig vara hundra år gammal hittas i en gruvgång i Dalarna. Liket håller ett kors i ett krampaktigt grepp i sin hand. Så långt kan Jan Wallentins Strindbergs stjärna påminna om vilken svensk korv med bröd-deckare som helst. Men när det visar sig att korset är en del av en nyckel, där den andra delen ugörs av en stjärna, och att denna nyckel öppnar nedgången till underjorden, där en närmast metafysisk kunskap ligger förborgad - ja, då förstår man att detta är en äventyrsroman av ett mer ovanligt slag. Lägg till det historien om att kors och stjärna en gång hittades av Sven Hedin i Mongoliet, skickades till August Strindberg i Paris för alkemistisk analys, som i sin tur skickade dem till sin brorson Nils, som kom på att stjärna och kors kunde hettas upp och på så sätt projicera en tredimensionell bild över var denna nedgång i underjorden befinner sig, och att Andrée-expeditionen i själva verket sattes i gång för att hitta dit - då har ni en läsare som sitter rakt upp i stolen och andlöst läser vidare, och en berättelse som på ett magiskt sätt suddar ut gränsen mellan verklighet och fantasi, mellan historia och skönlitteratur. Denne läsare får också en mycket märklig huvudperson till ciceron: Don Titelman, historiker med drogproblem som gjort sin farmors erfarenheter från andra världskrigets utrotningsläger till sina egna mardrömmar. Det finns en stark närvaro av 1900-talets stora traumata i romanen, inte bara förintelsen, utan också fasan i första världskrigets skyttegravar. Jan Wallentins Strindbergs stjärna liknar ingenting annat. Och det har utländska förläggare insett redan ett halvår innan boken kommit ut i Sverige. Den är sålts för rekordbelopp till USA, England, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Brasilien, Norge, Finland, Danmark, Island och Holland.