Tidens framfart

Mycket är bekant i Claes Anderssons nya diktsamling: det vardagliga perspektivet, kärleken och människans längtan, djupt som ett vakttorn. Den här gången skriver Andersson framför allt om döden: När fallet upphör inleds det som vi kallar slutet/ Det är osynligt som sut är och början på ågonting som inte fortsätter.   Claes Andersson är en mästare på att med några penseldrag måla upp människans existentiella villkor. Och han är minst lika skicklig när det gäller intim och berörande kärlekslyrik.Vi blir människor när någon rör vid ossDet blir en människas hår först när någon stryker över det med handen Leendet blir synligt först när någon hör detUtan vår hud har vi ingen själNär någon rör vid oss berörs viFörst när någon rört vid oss blir vi verkliga En mänskas ansikte blir levande först när någon rört vid det med sina händerDet oberoende berör ingenIngen har någonsin rört vid den som blivit oberördDet blir en mänska först när någon smekt henne med sina händer