Till sanningens lov : rammakaren Theodor Marklunds egen redogörelseUpplaga 1

"Efteråt har jag insett att Paula var ett ovanligt barn. Hon genomförde sin barndom otåligt och med stor brådska, hon gav sig aldrig tid att verkligen vara barn, dockorna som farbror Erland kom med kunde hon leka med ett par minuter, sedan stuvade hon undan dem i en låda på vinden så som föräldrar till sist brukar göra med leksaker som barnen vuxit ifrån. Och inga små väninnor kom någonsin till henne och sprang runt och fnittrade och hoppade rep. Hon läste aldrig sagor. Hon spelade piano. Eller också stängde hon in sig i sitt rum med sina sånger och sina andningsövningar... Och det som hände med hennes röst begrep jag inte. Då vi pratade hörde jag inte att den på något sätt hade förändrats. Men hon hade börjat sjunga med en nästan skrämmande djärvhet. Jag tror att jag kom underfund med det under julottan det året hon fyllde tjugo... Den tjugonde maj året därpå kom Paula till mig, det var på aftonen och jag hade just ramat en reproduktion av Munchs Skriket och stod med den i handen när hon sade: Nu flyttar jag till Stockholm. Jag sade ingenting, jag begrep inte vad hon menade. Jag kan inte stanna kvar här, sade hon. Om man har mitt format, då måste man bo i Stockholm.