De hungriga åren : en matmissbrukares bekännelser

Det är svårt att föreställa sig att det finns en enda i dag levande människa - åtminstone inte i de utvecklade delarna av världen - som den här boken inte skulle vara av bestående intresse för. När det gäller läsekrets borde Leith få en ganska omfattande sådan Det är Leiths missbruk av skräpmat, och hans analys av den skada som detta hans missbruk har orsakat honom och oräkneliga miljoner andra - hans underhållande, sorgliga, kliniska villighet att i detalj redogöra för den feta människans vardagsförödmjukelser - som verkligen ger hans bok dess märkliga genklang. The Observer Det här är en självbiografisk historia skriven av en man som i hela sitt liv haft problem med olika typer av missbruk och förföljts av en rastlöshet som bl. a. yttrat sig i en rad uppbrott från olika relationer. Han är samtidigt en driven och framgångsrik journalist och berättelsen börjar när han bestämmer sig för att göra ett grävande reportage kring den omstridda Atkinsdieten. Han reser till New York och hinner precis intervjua doktor Atkins innan denne dör. Tidigt kommer läsaren nära William Leith som på ett distanserat och sakligt sätt betraktar sig själv utifrån. Vi får följa honom när han successivt inser att hans intresse för Atkins möjligen har ett visst samband med hans egen situation. Händelser i barndomen, en återkommande känsla av övergivenhet i kombination med en mycket begränsad förmåga att stå emot frestelser leder till att han gång efter annan trillat tillbaka i olyckliga tröstätningsperioder. Efter varje därpå följande bantningsförsök går han upp i vikt och hamnar i ett nytt oönskat rekordläge. Tills han prövar Atkinsmetoden