Om förståndet - Avhandling om den mänskliga naturen 1Upplaga 1

David Humes (1711-1776) Avhandling om den mänskliga naturen ( A Treatise of Human Nature, 1739-1740) är en av de stora filosofiska klassikerna. Här formuleras problem som fortfarande är aktuella, och här utvecklas argument som ännu ständigt citeras och åberopas. Verket är uppdelat i tre böcker av vilka den första nu föreligger. Inspirerad av den nya naturvetenskapen vill Hume skapa en vetenskap om människans själs- och tankeliv grundad på rent erfarenhetsmaterial. Hume är på så sätt en av de första naturalisterna inom kunskapsteorin. Samtidigt slås Hume av en svåravvisad skepticism som tycks vara en följd just av de den till synes så robusta empirism han utgår från:erfarenheten kan aldrig ge oss säker kunskap om samband mellan händelser. Vi kan iakttaga att en händelse åtföljs av en annan, men vi kan aldrig iakttaga att den första händelsen orsakar den andra. Denna spänning mellan en vetenskapsoptimism och en insikt om gränserna för sinneserfarenheten som kunskapskälla är ett huvudtema i bok 1, alltså den som nu utkommer svenska. Detta tema har också efter Hume förblivit ett huvudproblem i kunskapsteori, som man sökt lösa på olika sätt. En annan lösning än Humes skulle senare föreslås av Kant, som sa sig ha blivit väckt ur sin "dogmatiska slummer" av Hume. Den amerikanske 1900-talsfilosofen Quine står närmare Hume och ansluter sig till dennes skepticism i det ofta citerade uttalandet: "The Humean predicament is the human predicament."